En backventil är konstruerad så att ett rörligt stängelement (skiva, kula, membran eller kolv) hålls tätt mot sitt säte när trycket på utlopp-sidan är lika stort eller större än på inloppet. Så snart differenstrycket i rätt riktning överstiger det så kallade sprick- (eng. cracking) trycket lyfts, svänger eller fjädrar elementet bort och släpper igenom media. Vid omvänt flöde pressas det tillbaka mot sätet och tätar – helt utan extern styrning.
Typ 1 – fjäderbelastad lyft- (poppet) backventil
I lyftventilen (bild 1) sitter ett fjäderbelastat kolv- eller skivelement som löper axiellt.
- Öppning: Inloppstrycket övervinner fjäderkraften → kolven lyfts, passagen öppnas.
- Stängning: När flödet avtar eller reverserar pressar fjädern skivan mot sätet, vilket ger snabb avstängning och minskar risken för tryckstötar.
Lyftventiler är kompakta, kan monteras vertikalt eller horisontellt och ger kort stängtid, men har högre tryckfall än klaffventiler.
Typ 2 – klaff-/swing-backventil
Klaffventilen (bild 2) har en skiva som är upphängd på gångjärn.
- Framflöde: Trycket får klaffen att svänga upp tills motströmmen är försumbar.
- Bakflöde: Så snart flödet vänder faller skivan tillbaka av egenvikt (eventuellt assisterad av vikt eller fjäder) och tätar mot sätet.
Den låga friktionen ger litet tryckfall men skivan kan slå igen hårt vid plötsliga stopp (water hammer).
Typ 3 – kulbackventil
I en kulventil (bild 3) pressas en kula mot ett koniskt säte. Vid korrekt flödesriktning lyfts den upp i ett expansionskammare, vid bakflöde tätar kulan. Konstruktionen tål smutsigt media och kräver mycket lite underhåll, men har något högre ljudnivå och begränsad storleksintervall.
Typ 4 – lyftventil med styrt säte
Lift-varianten (bild 4) använder en styrd plugg som lyfts rakt upp i ett särskilt säte. Den ger god täthet vid höga tryck och används ofta i ånga / högtemperatur-processer. Nackdelen är större tryckfall och behov av horisontell installation.
